(skrivet i tisdags)

För andra gången på två dagar är jag uppe vid fyra. Nåja halv fem åtminstone.

Igår avklarades en resa som skulle komma att ta ca 15 timmar.

Idag avklaras en resa som tar 40 minuter varefter ny börjar som ska komma att ta hela livet.
Men den definitionen menar jag inte att jag har gjort upp med min egen dödlighet på något sätt. Resan innebär ”bara” att jag inlett en utbildning som ska leda till vad jag ska göra i resten av mitt liv.

Halv fem var det ja. Tåget till Uppsala gick strax efter sex och ankom tämligen tidsenligt i Uppsala strax före sju. Sömndrucken slår jag upp ögonen. Jag var inte hemme förrän vid nio kvällen innan. Jag och Kim hade lämnat våra resekompanjoner kvar i Grekland pga av trasiga lampor på en landningsbana tidigare under dagen. Efter ett matstopp hos min moder hade vi halvt döda stapplat in i min lägenhet.

Klockan åtta skulle enligt uppgift min första föreläsning börja. Något i stil med ”Den unge läkaren”. Platsen för spektaklet skulle vara en övergiven armélokal. Polacksbacken. Regementsvägen.

Jag hade en mycket praktisk karta till min lokal från det eminenta google maps. Efter 20 minuter är jag nästan framme. Jag har nått området Uppsala Science Park. Bara ett problem, jag ska till hus 2 men husen har inte nummer, de har namn efter kända forskare. Jag chansar på att huset BMT II är mitt hus. I fjärran (andra sidan Dag Hammarskjölds väg) skymtar BMC (BioMedicinskt Centrum) där jag lär spendera en stor del av de kommande fem åren. BMT II är en kontorslokal.

Jag irrar runt utan mål. Efter ett tag uppsöker jag en tavla över området. Då, med under halvtimmen kvar slår det mig. Det finns hus som är numrerade! Det finns C1, C2, C11, C59 etc. Självklart måste mitt hus vara C2!

Jag ser att c2 och c1 sitter ihop så jag följer skyltarna till C1 men hittar inget C2. Jag irrar runt frågar efter vägen, både hos en förvirrad medelålders kvinna och en förvirrande karta över området.

Återigen kommer jag till C1. Jag går in och ser en skylt ”Kurslokal”. Jag har äntligen kommit rätt.
Ursäkta var är C2?
Eh… Du går ned för trappen ut genom porten till höger och så följer du kulverten.
Okej, tack så mycket!

När jag återvänder från vad som visade sig vara Akademiska Sjukhusets återvinningsstation ser de förundrade på mig.

Eh… Jag hittade inget C2 där nere?
Jaha, oj, nej, men… Vad ska du göra där?
Jag ska till min föreläsningssal på Läkarprogrammet.
… … ?
Ja, Pollacksbacken, hus 2?
Jaha, nej men Pollacksbacken är ju jättelångt bort!

Klockan är fem i när paniken som långsamt växt inom mig till slut tar över. 20 minuter senare har jag hittat rätt. Svettig över hela kroppen sitter jag och lyssnar på den unga kvinnliga läkaren när hon berättar om sin vardag och kontemplerar huruvida det är jag eller google begått misstag.

Dagens vits (som professorn i latin från min grekiska- och latinföreläsning drog)
Ett par ska bjuda en läkare på middag och säger något i stil med just ”Skulle du vilja komma över på middag hos oss?”
Läkaren svarar uppspelt ”Megaencephalon!”

(Mega=Stor/jätte, En=i, cephalon=huvud, encephalon=hjärna dvs. megaencephalon!=jättegärna!)

P/O

Liknande inlägg:

1. Så många äventyr, så lite tid
2. 10 minuter
3. Get a life/Get a room!

Tillbaka från Grekland. Dock ska min reseskildring bli lite annorlunda, det där vardagstjaffset lämnar jag över till di andra.

En sak vi upptäkte under vår utlandsresa är att greker inte är speciellt bra på engelska om man ska vara lite krass. En annan sak som vi också märkte blev en ganska direkt effekt av detta är alla olika definitioner av pajer som detta land innehar.Detta tog ett par dagar för oss att förstå att det inte bara var en restaurang som inte riktigt tyckte att vår västerländska typ av paj var densamma som deras och frågan är om dessa pajer någon gång slutade att överraska oss. Jag tänkte helt enkelt göra en lista på alla dessa pajer och kanske förklara för blivande Greklands-ressenärer vet vad de kanske har beställt.

Souvlaki and pie- Detta var vårat första möte med de oliak typer av Greklands pajen. Vi trodde helt enkelt att man skulle få in souvlaki och sedan som tillbehör en liten typ ost paj. Men icke! Denna rätt bestod av souvlaki i ett bröd som för ögat verkade friterat.

Allonissos cheespie- En av öns paradrätter. En gigantisk kringla av friterad smördeg fylld med feta ost. Denna rätt kan lätt bli ett mål för 2-3 personer även om den ibland står bland förrätterna.

Mediteranien pie- En paj i samma anda som cheespie, men fylld med saker som oliver, feta och andra typiska medelhavsgrönsaker.

Vealpie- Köttgalningen Sebbe beställde in kalvpajen på en restaurang uppe i gamla stan på Alonissos. Denna rätt såg mer ut som lasange än något annat, och smakade ungefär likadant. Sebbe fick kött- han var nöjd.

Potatopie- Den bästa av alla pajerna. Jag och Jesper, kanske lite småfulla, bestämde oss för att pröva ännu en paj på en liten kvarterskrog och nog blev vi överraskade den här gången! Potatopie hävdade Jesper att det inte kunde vara annat än potatisgratäng eller något snarlikt, medan jag höll fast vid att pajerna här inte har någon logik och är därför helt opolitliga. Gissa vem som hade rätt? Potatopie var ett dubbelvikt polarbröd, fyllt med ketchup, senap, lite sallad med till hörande dressing och pommesfrittes. Jag säger bara fan-wait for it-tastic!

/Kim

Liknande inlägg:

1. Vart ligger jag på lantisskalan?
2. Bajsigt viktminskningspiller!
3. Austria (No kangaroos) A.K.A. Vin i Wien

Ljudnivån känns som att den kommer från en annan värld, som att det är en ostämd orkester där varje musiker övar på en egen låt ungefär sju centimeter bakom mitt pannben.

Samtidigt känns ljudet lång långt borta. Återigen som att det kommer från en annan värld. Kanske är det jag som är i ”fel” värld.

Någon drar i en lina och långsamt öppnas en lucka. Jag slutar att andas i ett par sekunder. Allt blir plötsligt så verkligt.

En man som jag aldrig sett förut, tittar mot mig och ler, en signal för att berätta att han har bestämt sig. Han ska lämna det trånga utrymme vi befinner oss i för någonting bättre, någonting storslaget.

Han slänger sig ut genom luckan och går vad som enligt alla fysikens lagar borde vara en säker död till mötes. Han faller, utan ett ljud från sina läppar försvinner han snurrandes ned i tomheten. Som en snurrande Jesus faller han raka vägen ned till Himmelen.

Mannen bakom mig knackar mig på axeln, det är min tur nu. ”Får man skrika?” hör jag mig själv fråga. Jag har lärt mig hur man gör. Monkey see, monkey do. Jag tittar mig runt och ler lite mot personerna jag aldrig sett förut.

Jag faller. Jag är vare sig tyst eller snurrande. Jag skriker tills all fukt i munnen sköljts ut med ljudet och luften som rusar förbi mig i en allt fortare takt. Eller snarare luften som jag rusar förbi i all snabbare takt.

Total eufori på vägen mot vad som instinktivt känns som min död. 50 sekunder faller vi i en allt snabbare takt. Utan luftmotståndet hade vi varit över ljudets hastighet. Nu fick jag nöja mig med en galen tysk som njuter av Hitlers vägbyggen.

Plötsligt händer något, som om jag under en bråkdel av en sekund faller ännu snabbare bara för att i nästa ryckas rakt upp. Nya skrik, mer adrenalin, mindre död. Fallskärmen är utlöst.

Ibland undrar jag helt seriöst hur människor tänker och hur evolutionen fungerar.Hur vissa saker inte kan ha död ut med generationer av äckel.

Som tjej har jag ett antal gånger, till och med ett flerta gånger, blivit skriken efter och tafsad på, detta är inget nytt men varje gång detta händer blir jag lika förbannad och ledsen över att detta ens händer.

Jag är på väg hem från en av mina vänner i Segeltorp som ligger utanför Fruängen, vilket är en resa i sig. Jag får sällskap till Slussen men sen var det upp till mig att ta mig hem själv. Min plan; Gullmarsplan, sedan buss till Skarpnäck.

När jag lyckas ta mig till Gullmarsplan och sitter vid hållplatsen och väntar så kommer det fram en kille pch sätter sig bredvid mig. Lite småfull som jag är så svarar jag när han börjar småprata med mig om vart jag ska och vad jag har gjort. Vi pratar och skrattar lite som småfulla människor på väg hem ofta tycks göra. Helt plötsligt kör en av vad som verkar vara hans killkompisar fram med en bil där bussen snart ska rulla fram. Han stannar och tittar på sin vän som sitter bredvid mig på ett väldigt menande sätt, typ ”ska-vi-inte-åka-snart?”. Killen bredvid mig säger då, helt plötslig;

”Du skulle väl till Skarpnäck? Vi ska till Enskededalen, vad säg som om att få skjuts hem?”

Detta är något som jag tar som ett skämt, som något en relativt full människa säger till en annan vid en busshällplats i natten. Hur dum tror han att jag är? Det är regel nummer 1 i uppfostringen i Sverige;

Tala aldrig med främlingar, och om de lockar dig in i en bil, följ inte med dem .

Detta är ett av mina budord som jag inte släpper bara sådär. Då börjar denna man ta mig på låret och försöka övertyga mig om att det visst är en väldigt bra idé att följa med i bilen. Detta är INTE vad jag kallar ett bra argument och hans vidriga sätt gör att jag ställer mig upp och säger åter igen ”Tack, men nej tack”, denna gången ganska mycket argare.

Då tar denna man/kille/dåre tag om mina ramar, tar mig på bröstet och försöker tvinga in mig i den skruttiga lilla bil som hans kompis kört fram.

Ibland tackar jag gudarana för att jag har gått på självförsvar. Min första logiska tanke vid detta tillf’älle är att ta tag om hans midja och knäa honom så hårt jag bara kan. Detta är vad jag gjorde.

Sedan kom ordningsvakterna och började förhöra mig om vad jag höll på med. Jag förklarade halvgråtande situationen för dessa och gick sedan därifrån. När min buss äntligen kom såg jag dessa vakter arg skälla ut denna kille utanför bilen. Nu i efterhand önskar jag att jag hade slagit honom mer. Det gör jag alltid.

Spela roll hur mycket feministisk teori jag kan, hur många föredrag jag har hört/hållit om detta, hur många liknande situationer jag hamnat i så begriper jag inte hur jag skulle kunna förtjäna detta. Det gör jag inte. Det gör ingen. Jävla manshelvete.

Så känna det just nu. Tack Stockholm för detta varma välkomnande hem igen.

Imorgon blir det Incesterås.

Liknande inlägg:

1. Jävla Promoebanan
2. Letandet efter utvägen (del 2)
3. Ett förstående leende

När jag var liten fanns det inget som skrämde mig så mycket som nazismen. Det var som ett orosmoln som hängde över mig. Då var jag så pass liten att jag, för mitt eget bästa, inte borde fått berättat för mig vem Hitler var. Jag minns när nyheten nådde mig, familjen var på semester på Cypern och min bror hade läst om det i skolan. Jag snappade upp lite detaljer som idag är helt värdelösa eftersom de är helt osanna. Mamma sa att Hitler skulle inte döda pappa för att han var lång och blåögd och stark. När jag denna information når mina femåriga öron tror jag att pappa har träffat Hitler på ett tåg, eftersom Sverige tillät tyskarna att åka igenom.

Jag fick även berättat för mig att Hitler sköt sig själv i en bunker. Eftersom jag var fem visste jag inte var en bunker var, men jag visste var en bunke var. I min fantasi skapades därför bilden av att Adolf sköt sig i en tunna som sedan rullade ner för en kullerstensbacke. Femåriga Martina var livrädd att detta skulle hända igen och för kullerstensbackar. 

Nåja, detta inlägg ska inte handla om mig och min fantasi utan jag ville bara klargöra vilken otrolig respekt jag hade för nazismens offer och hur högt jag värderade att föra historien vidare , trots många felaktigheter som jag under livets gång korrigerat. 

Här om dagen läste jag Aftonbladet, som är en av Sveriges enda större ”röda” tidningar. Och läser man tidningen kommer man att läsa serierna och det är precis vad jag gör denna dag. För ovanlighetens skulle läser jag Kalle och Hobbe, som jag brukar tycka är mesig och lam. Men just denna dagen chockas jag av dess innehåll. Kalles barnvakt, eller mamma, tjatar på att han bara stökar runt och hon tar till med hårdhandskarna. Detta är ett beteende hon inte accepterar.Hon säger åt honom på skarpen. Kalle är en liten satunge, det är vad han är. Vad gör Kalle då?  Han sträcker upp högerhanden i skyn och säger ”Jawohl, mein Fürher!” Hur gammal är barnet? Och är jag den enda som reagerar på att han drar nazistskämt i tidningen i en serie som handlar om en kille som tror att hans tygtiger lever? När jag var i Kalles ålder trodde jag att Hitlers kusin skulle mörda alla i min familj och Kalle kan helt obrytt antyda att kvinnan som tar hand om honom är samma människa som står ansvarig för miljontals människors död. Och autobahn, men främst miljontals människors tragiska öde!

Skämmes ta mig fan Kalle. Skämmes.

/ Martina